Hur du tänker eller
•
Är det verkligen modigare att tycka än att tänka?
Vad tänker du om det? frågade reportern i ett radioprogram jag lyssnade på. Det kanske är tio år sedan, eller femton. Och den intervjuade, som jag önskar att jag mindes vem det var, svarade att hen tänkte att …
I mina öron lät det ovanligt. Jag hade väntat mig en fråga om vad den intervjuade tyckte snarare än tänkte, men tyckte det var fint att hen fick en chans att vara eftertänksam, att allt inte måste vara så tvärsäkert och snabbt.
Sedan dess har det blivit vanligt att fråga vad folk tänker om något, eller kring något, och att säga ”jag tänker att”. Många retar sig på det och undrar varför folk inte kan stå för vad de tycker. Är det den svenska konsensuskulturen som gör oss rädda för att uttala en bestämd åsikt? Eller är det bara svengelska som vanligt?
Det är mycket möjligt att det började med en översättning från engelska. Där heter det ju think oavsett om man menar tänka, tycka eller tro. Går vi ännu längre ti
•
Spännande hjärnforskning: Du mår som du tänker!
Av genetiska skäl har människan i regel lättare till fler pessimistiska än optimistiska tankar och känslor. Detta beror på att människan i begynnelsen under många miljoner år levde i en farofylld miljö på afrikanska savanner. Vårt släkte formades med sju grundläggande emotioner: glädje, sorg, oro, ilska, rädsla, skräck och äckel. Av dessa är endast glädje en positiv känsla. Så hjärnans väg till glädje är alltså ganska snårig. Eller?
– Jag vill inte säga att det är svårt för en människa att känna glädje. Det finns ett uttryck som ringar in allt: ”Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det”. Och alla har ett eget ansvar för sina tankar och känslor, säger Nisse Simonson.
– Visst är vi programmerade med många mörka känslor. Men i dag lever vi i en värld som är tryggad på ett helt annat sätt, och då tycker jag att det är bättre att titta på vad som är bra och lära sig tänka på ett sätt som gör att vi inte mår så dåligt. Inte minst n
•
Hur tänker du?
För 41 år sedan klättrade jag upp i förarsätet på en 18-hjulig lastbil med min vackra fru Jan och vår lille son Scotty. Vi skulle frakta en tung last med byggmaterial genom flera delstater.
På den tiden fanns det inga regler om säkerhetsbälten eller barnstolar. Min fru höll vår älskade son i famnen. Hennes kommentar ”Vi är verkligen högt upp” borde ha gett mig en föraning om hur orolig hon kände sig.
När vi tog oss ner för den historiska bergsänkan Donner Pass, en brant del av landsvägen, fylldes förarhytten plötsligt och oförklarligt av tjock rök. Det var svårt att se något och vi kunde knappt andas.
I en tung lastbil räcker inte enbart bromsarna för att hastigt minska farten. Genom att motorbromsa och växla ner försökte jag desperat stanna lastbilen.
Just som jag svängt in till vägkanten, men innan vi stannat helt, öppnade min fru dörren till förarhytten och hoppade ut med vår baby i famnen. Jag iakttog hjälplöst då de tumlade runt på marken.
Så snart lastbile